En del av Paulus’ åhörare tog ivrigt emot sanningen, medan andra hårdnackat avvisade, att låta sig överbevisas. Skrifternas vittnesbörd lades fram för dem av honom, som var deras like i lärdom och deras överman i mental kraft, och som ägde den Helige Andes upplysning. De kunde inte motbevisa hans argument, men vägrade, att ta till sig hans slutsatser. De profetior, som rabbinerna själva använde om Kristus, utgjorde ett stort irritationsmoment för dessa motsträviga judar; ty aposteln visade, att uppfyllelsen av dessa förutskickelser krävde, att de toge emot Kristus. Hans ödmjuka intåg i Jerusalem, Hans korsfästning genom Sina egna, Judas’ förräderi, den skrattretande låga summa, som betalades för Hans förräderi, Hans död som förbrytare, liksom de bittra, bedövande slurkar Han fick i Sina dödsplågor, utlottningen av Hans kläder, Hans seger över döden och graven med uppståndelse på den tredje dagen, Hans slutliga upphöjelse till platsen vid Guds högra sida - allt detta var direkta uppfyllelser av profeternas ord. Men ju mera oemotsägliga sakskäl, som framlades, desto ihärdigare blev judarna i sitt motstånd. Drivna till vanvett, hävdade de åter, att Jesus från Nasaret var en bedragare.