Få inser innebörden av Lukas’ ord, att då Paulus såg sina bröder, ”tackade han Gud och fick nytt mod.” {Apostlagärningarna 28:15.} Aposteln prisade Gud högljutt mitt i den gråtande och förstående skaran, som inte skämdes över hans bojor. De mörka skyar, som hade vilat över hans ande, sopades därmed bort. Han kände, att hans arbete inte hade varit förgäves. Fastän hans kristna liv hade varit en enda lång rad prövningar, lidanden och besvikelser, kände han sig i den stunden rikligt belönad. Han gladde sig åt, att han fick förkunna Kristus, och bringa evigt ljus och frid till många själar, som hade suttit i becksvart mörker, utan hopp, utan Gud i världen. Hans steg var bestämda, hans hjärta glatt i hoppet. Han ville inte beklaga sig över det förflutna, eller frukta för framtiden. Han visste, vilka bojor och plågor, som väntade honom; men han visste också, att det var hans livsverk, att befria själar från en träldom, som var omätligt mera förfärlig, och han gladde sig åt, att lida för Kristi skull.