Enligt romersk lag, fick inte Paulus’ rättegång äga rum, förrän hans anklagare närvarade personligt, och anförde sina klagomål mot honom. De hade ännu inte anlänt från Palestina, det var heller inte känt i Rom, om de hade inlett sin långa resa eller ej. Därför måste rättegången ställas in på obestämd tid. Liten hänsyn visades deras rättigheter, som förmodades vara lagöverträdare. Det var ofta så, att den anklagade hölls fängslad i lång tid, för att låta anklagarna komma med sina klagomål; annars kunde saken skjutas upp efter myndigheternas lynne. En fördärvad domare kunde hålla en fånge inspärrad i åratal, liksom Felix gjorde med Paulus’ ärende, för att tillfredsställa allmänna fördomar, eller i hopp om mutor. Dessa domare stod icke desto mindre under en högre rättsinstans, och i viss mån lade detta band på dem. Men kejsaren var inte underställd någon högre instans. Hans myndighet var faktiskt obegränsad, och han lät ofta sin nyckfullhet, ondska eller rent av maklighet förhindra rättvisans gång.