Genom Guds försyn medförde all denna försening evangeliets spridning. Paulus dömdes inte till ett stillasittande liv. Han fick fritt umgås med sina vänner, och bo i ett trevligt hus, där han dagligen bringade sanningen till dem, som flockades, för att lyssna till hans ord. Så här fortsatte han i två år, och ”predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” {Apostlagärningarna 28:31.} Och hans arbete blev inte begränsat till, att förkunna evangeliet. ”. . . omsorgen om alla församlingarna” tyngde honom hela tiden. {Andra Korintierbrevet 11:28.} Han förnam i djupet av sin själ den fara, som hotade dem, som hade arbetat helhjärtat för honom, och han försökte, att så vitt det var möjligt, att ersätta sin personliga undervisning med skrivna meddelanden. Han skickade också ut bemyndigade ombud, för att verka ibland de församlingar han hade upprättat, liksom till fält, vilka han inte hade besökt. Dessa budbärare tjänade honom oförvitligt eller prickfritt, och vid sina samtal med dem upplyste han dem om församlingarnas tillstånd och fara, och kunde härigenom fortlöpande hålla uppsyn över menigheterna.