Då de kristna församlingarna först erfor, att Paulus övervägde ett besök i Rom, såg de fram emot en klar seger för evangeliet. Paulus hade burit fram sanningen i många länder; han hade förkunnat den i stora städer. Skulle denne trons segerherre då inte lyckas, att vinna själar för Kristus till och med vid Neros hov? Men deras förväntningar blev krossade av nyheterna om, att Paulus hade ankommit till Rom som fånge. De hade med förtröstan trott, att väl evangeliet hade upprättats i denna stora knutpunkt, skulle det breda ut sig till alla folk, tills det hade blivit en förhärskande kraft i hela världen. Hur stor var inte deras besvikelse! Människors uträkningar hade kommit på skam, men Guds plan sviktade ej. Paulus kunde inte arbeta, som han hade hoppats på, men han kunde dock säga efter de två åren i fängsligt förvar: ”det är för Kristi skull jag sitter fängslad” {vers 13}, och ibland dem, som sänder hälsningar till filipperna, nämner han kort dem, som hör till kejsarens hushåll.