Paulus och hans medarbetares iver och flit, inte minst de nyomvända kristnas tro och lydighet, under så avskräckande förhållanden, borde tillrättavisa Kristi efterföljare för deras slöhet och vantro. Låt oss aldrig, med vårt mänskliga, kortsynta omdöme, begränsa Guds planer. Låt oss aldrig dra oss för, att anstränga oss i själavinning åt Kristus, ja, inte ens på de minst lovande fält. Aposteln och hans underordnade tjänare kunde ha resonerat som så, att Neros tjänare var utsatta för de svåraste frestelser, omgivna av de mest fruktansvärda hinder, föremål för det bittraste motstånd, och att det under dylika förhållanden skulle det vara gagnlöst, att mana dem till syndaånger och tro på Kristus. I fall de överbevisades om sanningen, hur skulle de då kunna vara lydiga? Men evangeliet överbringades till dessa själar, och vissa ibland dem önskade, att åtlyda det till varje pris. Trots hinder och faror, ville de vandra i ljuset, i förtröstan på, att Gud skulle yppa tillfällen för dem, att låta sitt ljus skina på andra.