Det tålamod och saktmod, som han uppvisade under en lång och orättvis fängelsevistelse, drog till sig offentlighetens uppmärksamhet, och överbevisade många om, att denna villighet till att lida, måste bottna i en orubblig tro på den lära, som han försvarade. Hans glädje under plågor och fångenskap skilde sig så markant från världsliga personers reaktion på pinor och olycka, att de inte kunde göra annat, än att se en överjordisk makt i aktion genom honom. Hans mod och tro var en ständig predikan. Och genom hans goda föredöme vederkvicktes andra kristna. De ville ej mista rätten, att försvara sanningen och utföra det verk, som Paulus var förhindrad från. På detta sätt ägde apostelns bojor inflytande. Detta visade sig i, att då han synbarligen var oförmögen till det minsta handlande, genom att hans kraft och nyttighet verkade ha avlägsnats, då var det, som han samlade kärvar åt Kristus på fält, som han tycktes vara helt utesluten från.