Hade rättegången skjutits upp ytterligare, eller hade han av en eller annan orsak uppehållit sig i Rom under det påföljande året, skulle han ha omkommit i den ödesdigra förföljelse, som inträffade. De nyomvända till kristendomen hade blivit så talrika, under Paulus’ fängelsevistelse, att detta tilldrog sig myndigheternas och fiendernas uppmärksamhet. Kejsarens vrede gällde i synnerhet omvändelsen av dem i hans eget hushåll; han törstade ständigt efter blod, och fann snabbt ett svepskäl, för att göra de kristna till föremål för sin obarmhärtiga grymhet. En fruktansvärd brand uppstod vid den tidpunkten i Rom, varvid nästan halva staden ödelades. Nero såg själv till, att lågorna flammade upp, och för att avleda misstankar, föregav han stort ädelmod, genom att hjälpa de hemlösa och nödlidande. Han blev dock anklagad för brottet. Folk blev upphetsade, ja, rasande. Då beslutade Nero, att han skulle se till att klara sig själv, och dessutom befria staden från en samhällsklass, som han fruktade och avskydde, genom att tillskriva de kristna denna handling.