Medan kejsaren på detta skamliga sätt flydde för livet, utfärdade den Romerska Senaten, sporrad av Galbas uppror och ankomst, ett påbud tillkännagivande, att Nero var sitt lands fiende, och dömde honom till döden. Nyheterna om detta beslut nådde Nero genom en av hans följeslagare, varvid monarken frågade, vilket slags död han skulle lida. Han fick då veta, att han skulle kläs av naken, hans huvud skulle fästas vid skampålen, och han skulle piskas till döds. Det monster, som hade glatt sig åt, att åsamka kristna den mest omänskliga pina, sjönk ihop av skräck över tanken på, att själv behöva gå igenom samma tortyr. Han grep ett svärd och försökte på nytt, att uppamma mod till, att genomborra hjärtat med det; men spetsen på redskapet var allt, som han stod ut med. Då han kastade det till marken med en förtvivlans suck, hördes det ryttare utanför. Hans tillflyktsort hade snabbt uppdagats och då de förföljande ryttarna närmade sig, kallade han till sig en slav, för att få hjälp med, att bibringa sig själv ett dödssår. Så omkom tyrannen Nero, trettiotvå år gammal.