Greker och romare hade för vana, att ge en anklagad möjligheten, att använda en försvarare, som fick föra hans talan inför domstolen. Genom kraftfulla argument, genom känslostormande vältalighet eller genom vädjanden, böner och tårar lyckades det ofta en sådan talesman, att säkra ett avgörande, som var till fångens fördel, eller om detta misslyckades, kunde fången måhända uppnå en mildare dom. Men då Paulus ställdes fram inför Nero, vågade ingen tala till hans försvar. Ingen vän var på plats, för att ens anteckna en redogörelse för de anklagelser, som hade riktats mot honom, eller för de bevis, som han själv framförde till sitt försvar. Inte en enda av de kristna i Rom inställde sig där, för att bistå honom i denna prövningens stund.