Paulus, den gamle fången, utan pengar, utan vänner, utan advokat, hade hämtats ur en motbjudande fängelsehåla, för att prövas för sitt liv. Han hade levt ett liv i fattigdom, självförnekelse och lidande. Med en känslig natur, som törstade efter kärlek och medkänsla, hade han trotsat felaktiga framställningar, förebråelser, hat och misshandel; förvisso hade han ryggat undan för smärtans och farans stora rädsla, men likväl hade han utan fruktan stått ut med bägge. Liksom sin Mästare, en hemlös vandrare på jorden, hade han levt och lidit för sanningens sak, och försökt, att lätta på mänsklighetens bördor, samt visa upp Kristi liv genom sitt eget leverne. Hur skulle någon kunna vänta sig, att den nyckfulle, liderlige och tygellöse tyrann, som saknade alla begrepp om självförnekelsens, dygdens och ett ädelt livs värden, skulle förstå eller uppskatta denne Guds sons karaktär och bevekelsegrunder?