Paulus och Nero, ansikte mot ansikte! Den unge monarken bar i sitt av synd märkta ansikte tecken på den skamliga lidelse, som härskade på insidan; den åldrande fångens lugna och milda ansikte, däremot, skvallrade om ett hjärta i frid med Gud och människor. Resultaten av motsatta upplärnings- och utbildningssystem stod den dagen i kontrast till varandra – ett liv i ohämmad självutsvävning och ett liv i självuppoffring. Här var representanter för två religioner – kristendom och hedendom; representanter för två livsteorier – den enkla, självförnekande uthålligheten, redo att offra livet, vid behov, för andras skull, och en alluppslukande själviskhet, som inte räknar något för värdefullt att offra för ett ögonblicks tillfredsställelse; representanter för två andliga makter – Kristi ambassadör och Satans slav. Deras inbördes positioner visade, i vilken omfattning denna världs handlingssätt styrdes av mörkrets furste. Den arma människa, vars själ var fläckad av blodskam och modermord, var klädd i scharlakan och satt på tronen, medan den renaste och ädlaste människa stod framför domarskranket, föraktad, hatad och i bojor.