Judarna framförde igen de gamla anklagelserna om uppror och kätteri emot fången, medan både judar och romare anklagade honom för, att ha uppmanat till branden i staden. Medan hans fiender framförde sina klagomål på ett våldsamt sätt, bevarade Paulus en stilla värdighet; ingen skugga av rädsla eller vrede störde det fridfulla lugn, som stod tecknat i hans anlete. Folket, liksom domarna, såg med överraskning på honom. De hade deltagit på många rättegångar, och de hade sett många brottslingar; men hade aldrig skådat en person, som sett så heligt lugn ut, som fången, som stod framför dem. Domarnas skarpa blickar, som var vana vid, att läsa av fångars ansiktsuttryck, synade Paulus’ ansikte efter dolda spår av förbrytelser, men förgäves. Då han fick lov till, att tala för sig, lyssnade alla med ivrigt intresse till hans ord.