Än en gång fick Paulus tillfälle, att lyfta Kristi kors’ banér inför den förundrade skaran. Med mera, än mänsklig vältalighet och kraft talade han enträget om evangeliets sanningar till deras hjärtan. Guds visdom blev uppenbarad genom Hans tjänare. I det, att Paulus stod inför världens kejsare, slog hans ord an en klang, som genljöd i även de mest förhärdade hjärtan, och som stämde överens med änglarnas uppdrag. Sanningen, klar och överbevisande, överskuggade villfarelsen och motbevisade lögnen. Sällskapet hade aldrig förr lyssnat till ord som dessa. Ljus strålade in i förmörkade sinnen, som gladeligen ville följa de dyrbara strålarnas vägledning. De sanningar, som yttrades vid det här tillfället, kommer aldrig att dö. Genom en svag och åldrande fånges uttalanden skulle de komma att ruska om nationerna. De skänktes en kraft, som skulle komma att leva under alla tider, och påverka människors hjärtan, då de läppar, som sagt dem, skulle vara tysta i en martyrs grav.