Paulus hade aldrig varit rädd för, att bekänna Kristus inför människor. Han hade inte uttryckt tvivel, utan hade under alla omständigheter utan dröjsmål ställt sig på rättfärdighetens sida. Hans eget liv var en levande illustration på de sanningar han undervisade om; och däri låg hans makt över folket. Pliktens stämma var Guds röst för honom. Efter att ha gömt sanningens grundsatser i sin egen själ, underlät han aldrig, att öppet visa dem för världen. Han var alltid präglad av en djup och kvardröjande förnimmelse av sitt ansvar inför Gud; och han levde i nära och fortgående gemenskap med Honom, som är rättfärdighetens, nådens och sanningens källsprång. Han klängde sig fast vid Kristi kors som den enda garantin för framgång. Kristi kärlek var den överskuggande, odödliga bevekelsegrunden, som höll honom uppe i striderna mot jaget och Satans krafter, i striderna mot andlig ondska på hög nivå, i hans livslånga arbete, i det att han pressade sig själv fram mot världens bakvända vetenskap och med en börda för sina egna svagheter.