Apostelns tal gav honom många vänner, och han besöktes av en del personer av rang, som räknade hans välsignelse av större värde, än välvilligheten från världens kejsare. Men det var en vän, vars förståelse och kamratskap han längtade efter i dessa sista, prövande dagar. Den vännen var Timoteus, som han hade betrott med ansvaret för Efésierförsamlingen, och som fördenskull hade lämnats kvar där under Paulus’ sista resa till Rom. Hängivenheten mellan den unge medarbetaren och aposteln inleddes med Timoteus’ omvändelse genom Paulus’ arbete; och dessa band stärktes, genom att de delade missionslivets hopp och faror samt slit, tills de tycktes vara ett. Deras ålderskillnad och olikheter till karaktären gjorde deras välvilja för och kärlek till varandra djupare och heligare. Paulus’ brinnande nit och obetvingliga anda fann ett stöd och en tröst i Timoteus’ milda, fogliga och återhållsamma sinnelag. Den trofasta tjänsten och ömma kärleken från denne prövade kamrat hade lyst upp en mörk stund i apostelns liv. Allt, vad Melanchthon var för Luther, allt, vad en son kunde vara för en älskad och ärad far, det var den unge Timoteus för den prövade och ensamme Paulus.