Att hata och tillrättavisa synden, och samtidigt visa medömkan och ömhet för syndaren, är en vansklig uppgift. Ju uppriktigare vi anstränger oss, för att uppnå hjärtats och livets helgelse, desto bättre begrepp kommer vi att få om synden, och desto mera bestämt kommer vi att bekämpa alla avvikelser från det rätta. Vi måste emellertid akta oss för otillbörlig stränghet mot den felande. Men samtidigt som vi försöker, att uppmuntra honom till allt, som rättar till hans fel, måste vi se till, att vi inte förlorar syndens övermåttan syndighet ur syne. Förvisso fordras det Kristus-liknande tålamod och kärlek gentemot den felande, men det föreligger alltid en risk för, att visa så stor fördragsamhet eller tolerans mot hans fel, att han betraktar sig som oförtjänt av tillrättavisningen och förkastar denna som onödig och orättvis.