Då han vaknat, såg han, att samtliga fängelseportar stod öppna, och hans första tanke var, att fångarna hade flytt. Han kom tydligt ihåg den noggranna instruktion, som han hade fått, då fångarna på natten anförtroddes åt hans uppsikt, och han var säker på, att döden skulle bli straffet för hans uppenbara opålitlighet. Han ropade i sin andes bitterhet, att det vore bättre för honom, att dö för egen hand, än att utsättas för en vanvördig avrättning. Han stod just i begrepp, att döda sig själv, då Paulus högljutt ropade: ”’Gör dig inte något illa! Vi är alla här.’” {Vers 28.}