Apostelns moralnatur var så tilltalad av det himmelska, att de eviga rikedomarnas glädje och glans upptog hans tankar, och gjorde den jordiska pomp och prakt, som omgav honom, utan värde. I det, att han såg stadens upphöjdhet, med alla kostbara påfund, erkände han dess förtrollande kraft över konstälskarnas och vetenskapsälskarnas sinnen. Vikten av arbetet, som väntade på honom för atenarna, vägde tungt på hans sinne. Hans känsla av ensamhet i denna stad, där Gud ej tillbads, tryckte ned honom, och han längtade efter medkänsla och hjälp från sina medarbetare. Så långt det angick mänsklig gemenskap, kände han sig helt isolerad. I sitt brev till tessalonikerna uttryckta han sina känslor i dessa ord: ”beslöt vi att ensamma stanna kvar i Athen”. {Första Tessalonikerbrevet 3:1.}