Alltså utgöt Paulus sin själs börda på detta uttrycksfulla sätt, med händerna uträckta mot templet fyllt med avgudar, och avslöjade villfarelserna hos atenarnas religion på ett skickligt vis. De klokaste ibland hans åhörare blev häpna, då de lyssnade till hans begrundanden. Hans ord gick ej att bestrida. Han visade sig vara väl bekant med deras konstverk, deras litteratur och deras religion. I det, att han pekade på deras statyer och avgudar, förklarade han för dem, att Gud inte kunde liknas vid människors avbildningar. Konstverken kunde inte, på minsta vis, framställa den oändlige Gudens härlighet. Han påminde dem om, att deras bilder saknade livsanda. De styrdes av mänsklig kraft; de kunde endast röra sig, då människor förflyttade dem; och deras tillbedjare stod på alla sätt över dem. Då han hänvisade till ädla mänskogestalter omkring sig, uttalade han: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.” {Vers 29.}