Folket förundrades över Paulus’ vältalighet. Epikuréerna började att andas mera fritt, i tron, att han hade stärkt deras inställning, nämligen att allt hade sin upprinnelse i tillfälligheternas blinda spel; och att vissa härskande grundregler styrde universum. Men hans nästa mening kom dem, att lägga sina pannor i djupa veck. Han försvarade Guds skapande kraft, existensen av Hans härskande försyn. Han tillkännagav för dem den sanne Guden, som är universums regerings levande grundpelare.