När vi erinrar oss Frälsarens ödmjukhet, knyts tanke till tanke. En rad minnen väcks, minnen av Guds stora godhet och om jordiska vänners välvilja och ömhet. Glömda välsignelser, missbrukad barmhärtighet och ringaktad godhet dyker upp i minnet. Bittra rötter som har förträngt kärlekens dyrbara planta kommer upp i dagen. Karaktärsbrister, försummelser av plikter, otacksamhet mot Gud och kyla mot våra medsyskon kommer fram i vårt minne. Synden visar sig i det ljus, vari Gud ser den. Det blir inte självgodhetens tankar som upptar oss, utan tankar om allvarlig självrannsakan och ödmjukhet. Sinnet styrks till att bryta ned varje barriär som har förorsakat splittring. Onda tankar och onda ord upphör. Synder blir bekända och förlåtna. Kristi betvingande nåd tränger in i sinnet och Kristi kärlek drar människor till varandra i en välgörande enhet. – Vändpunkten, sidorna 651-652 (1898).