När de sedan lämnar sådana föräldrar för att fatta sina egna beslut, är det mycket lätt att de leds av andras omdöme i felaktig riktning. De har inte en fast karaktär. De har inte fått lära sig att förlita sig på sitt eget omdöme så snabbt och så långt som det var praktiskt möjligt, och därför har inte deras sinnen utvecklats och stärkts på ett passande satt. De har fullständigt kontrollerats av sina föräldrar så länge, att de helt litar på dem. Deras föräldrar är både huvud och omdöme för dem. – Vittnesbörd för Församlingen, Band 3, sidan 133 (1872).