Jag dolde mina känslor så gott jag kunde för min man och den sympatiska familj vi bodde hos. Ingen kände till den börda och de bekymmer jag bar i mina tankar, när jag var tillsammans med familjen under morgon- och kvällsandakter, och jag försökte lägga mina bekymmer på den Store Bäraren av bördor. Men mina böner kom från ett hjärta som var plågat av ångest och mina böner var brutna och osammanhängande på grund av sorg som jag inte kunde kontrollera. Blodet rusade upp till min hjärna och fick mig ofta att vackla och nästan falla. Jag fick ofta näsblod, i synnerhet när jag försökte skriva. Jag var tvungen att lägga mitt skrivande åt sidan, men jag kunde inte göra mig fri från den börda av ångest och det ansvar som vilade på mig. – Vittnesbörd för Församlingen, Band 1, sidorna 576-577 (1867).