Frälsarens röst lät som musik i öronen på dem, som varit vana vid de skriftlärdes och fariséernas monotona, andefattiga förkunnande. Han talade långsamt och med eftertryck, varvid Han betonade orden, som Han önskade, att åhörarna skulle lägga särskilt märke vid. Gammal och ung, okunnig och lärd, förstod allt Han sade. Det hade varit omöjligt, om Han hade talat forcerat och staplat meningarna på varandra utan uppehåll. Folket spetsade öronen, då Han yttrade Sig, och det hette om Honom, att Han inte talade som de skriftlärde och fariséerna; ty Han lät som en, som ägde myndighet. – Counsels to Parents, Teachers, and Students, sidorna 239-240 (1913).