När vi kan ena oss om, att hjälpa varandra fram längs vägen till Himmelen, när samtalet rör sig om andliga och gudomliga ämnen, är det något värt att tala om; men när samtalet kretsar kring en själv och om jordiska och oväsentliga ting, då är tysthet guld värd. Det lyssnande örat skall ta emot ris med ödmjukhet, tålmodighet och lärvillighet. Endast så kan vårt inbördes umgänge bli till välsignelse och uppfylla allt det, som Gud önskar, att det skall vara. När de gudomliga föreskrifterna ömsesidigt följs, gör den klokt tillrättavisande sin plikt, och det lyssnande örat lyssnar villigt och får gagn av det. – Brev 52, 1893. (Guds Söner och Döttrar, den 8. juni.)