Jag har förvisso stannat upp under korsets skugga. Under de senaste månaderna har jag varit vanmäktig och lidit av ovanligt svår nedstämdhet. Jag vill inte befinnas leka med min egen själ och därmed leka med min Frälsare. Jag skulle inte lära ut, att Jesus har uppstått ur graven och att Han har stigit upp i höjden samt lever och vädjar för oss inför Fadern, med mindre att jag levde ut min undervisning i praktiken och trodde på Hans frälsning, varvid jag lägger min hjälplösa själ på Jesus, för att vinna Hans nåd, rättfärdighet, frid och kärlek. Jag måste lita på Honom, oavsett ändringarna i min känslomässiga stämning. Jag måste förkunna och verkställa prisandet av Honom, som har kallat mig ”från mörkret till sitt underbara ljus” (Första Petrusbrevet 2:9). Mitt hjärta måste vara orubbligt i Kristus, jag måste betrakta Hans kärlek och nåderika godhet. Jag får inte lita på Honom nu och då, utan alltid, så att jag kan uppvisa utfallet av, att klänga mig fast vid Honom, som har köpt mig med Sitt dyrbara blod. Vi måste lära oss, att tro på löftena, att äga en ståndaktig tro, så att vi tar emot dem som Guds osvikliga ord.