Han höll med om, att han visst skulle ha gjort så, men att han ansåg att han, som pastor, var immun mot misstanke och frestelse, och att det därför var ofarligt var honom att handla på ett vis, som skulle ha inneburit synd för en annan person. Han medgav det orimliga i sitt resonemang, men varje gång, som saken fördes på tal, kom han med samma ursäkter. - Brev 53, 1888 (skrivet den 10. februari, 1888).