(174) Och det skulle inte ha varit förvånande, om han hade retats till vanvett och gett fritt utlopp åt sina irriterade känslor, åt utbrott av skållhett ursinne, och uttryck för hämndlystnad. Men det förekom inget av allt detta, som man kunde ha väntat sig av en man med detta slags karaktär. Med krossad ande och tårfyllda känslor, men utan minsta klagan, vände han ryggen åt platserna för sin härlighet och för sitt brott, varefter han flydde för livet. Simei trädde fram, då David gick förbi, avlossande en flod av förbannelser, invektiv, sten och mull. Då sade en av Davids trogna väpnare: ”Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.’” I sin sorg och förödmjukelse svarade David: ”Må han förbanna. Ty om HERREN har befallt honom att förbanna David.... ’Se, min son som har utgått från mitt eget blod söker döda mig”(Andra Samuelsboken 16:9-11).