Davids vägran, att söka hämnd. I David ser vi ett Guds helgon. Hans finstämda och djupgående känslor hade inte avtrubbats. Han var smärtsamt medveten om sin egen överträdelse.... Den trofaste Natan hade uttalat Guds dom. Svärdet skulle alltid hänga över hans [Davids] hushåll; det han hade sått, skulle han förvisso också skörda. Han hade ofta fruktat för det, som komma skulle. Han hade länge undrat över, att det väl värda straffet hade skjutits upp så länge. Den Gud han hade sårat, genom att som Israels ledare bringa en så allvarlig synd över dem, visade Sig nu vara en Gud, som håller Sitt ord, och att Han genom förfärliga åtgärder i rättfärdighet skulle visa Sin avsky för synden. David insåg fullt ut: ”ni skall veta att er synd skall drabba er.” {Fjärde Moseboken 32:23.}