”Din starka fördömelse av mig är helt i sin ordning. Det vet jag, och anser mig ha felat, därför att: (184) Det var så svårt för mig, att inse det syndiga i mitt agerande. Förnuftet, omdömet, vittnesbörden och Skrifterna, allt sammantaget övertygade mig om, att jag hade gjort fel. Ändå satt jag hjälplöst fast och insåg inte allvaret häri. Jag kunde ej förmå mig till, att erkänna graden av mitt felande, och stegvis blev jag snärjd. Dock hade jag redan bett mycket härom, innan jag tog emot Ditt senaste brev, att Gud skulle leda mig till, att se saken i rätt belysning och reagera rätt; och vad jag kan förstå, hördes min bön.