När män, som själva utsätts för frestelse, ja, felande dödliga, känner sig fria, att uttala domen över en annan, som ligger förödmjukad i dammet, och dessa åtar sig, att med ledning av sina eller brödernas känslor, avgöra graden av förkrosselse från den felande, för att vederbörande skall förlåtas, [åtar de sig] det, som Gud inte fordrar av dem. Jag har känt till sådana, som har fallit i svår synd, men vars bot och bättring vi har vinnlagt oss om. Gud har därefter godtagit deras ånger. Då dessa har vädjat till mig om, att jag skall släppa taget om dem och inte känna en börda för dem, har jag sagt: ”Jag tänker inte ge upp hoppet om Dig; Du måste samla kraft, för att bli segervinnare.” Dessa män tjänstgör nu åt Herren...