Följden av känslokyla och försummelse. Men hos oss som ett folk saknas djup, allvarlig och hjärtebevekande sympati och kärlek, när det gäller de frestade och vilsegångna. Många har visat känslokyla och syndfull försummelse. Kristus liknade dessa vid dem som går förbi på andra sidan av vägen och på så långt avstånd som möjligt från dem som bäst behöver hjälp. Den människa som nyss blivit omvänd (262) har ofta svåra strider med sina gamla vanor eller en viss frestelse, och om hon besegras av någon förhärskande lidelse eller tendens, så beror det på att hon varit oförsiktig eller handlat orätt. Det är då som det är så viktigt att hennes medsyskon visar den rätta sortens iver, hänsyn och visdom för att hon skall kunna återfå sin andliga hälsa. Det är vid sådana tillfällen som Guds ord ger följande råd: ”Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.” (Gal. 6: 1.) Och vidare: ”Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag.” (Rom. 15: 1.)