Från den dag, då hon tog emot ängelns budskap i hemmet i Nasaret, hade Maria bevarat allt, som vittnade om, att Jesus var Messias. Hans sköna, osjälviska liv ingav henne den förvissningen, att Han ej kunde vara någon annan, än den gudasände. Likväl besvärades hon av tvivel och missräkningar, och hon hade längtat efter en tid, då Hans härlighet skulle uppenbaras. Döden hade skilt henne från Josef, som med henne hade delat kännedomen om hemligheten bakom Jesu födelse. Nu fanns det ingen, som hon kunde anförtro sina förhoppningar och farhågor. De senaste två månaderna hade varit svårt sorgtyngda. Maria hade varit skild från Jesus, i vilkens sympati hon fann tröst. Hon grubblade över Simeons ord: ”Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd” (Lukasevangeliet 2:35). Hon återkallade i minnet de tre ångestfyllda dagar, då hon trodde sig för alltid ha förlorat Jesus, och med ängsligt hjärta inväntade hon Hans återkomst.