Prästerna och rådsherrarna var kallade, att vara Guds företrädare inför folket. De borde ha rättat till missförhållandena på tempelgården. De borde ha gett folket ett föredöme i redbarhet och deltagande. I stället för, att tänka på sin egen fördel, hade de bort ta folkets ställning och behov i betraktande, och de borde ha bistått dem, som ej var i stånd till, att köpa de erforderliga eller behövliga offren. Men det gjorde de inte. Girigheten hade fördärvat deras hjärtan.