Kristus talade med konungslig myndighet, och i Hans utseende, liksom i Hans stämma, röjdes något, som de ej hade kraft att stå emot. Inför Hans befallande ord insåg de, såsom aldrig förr, att de verkligen var skrymtare eller hycklare och rövare. Då det gudomliga lyste fram i det mänskliga, såg de inte bara förtrytelse i Kristi anlete, de fattade även betydelsen av Hans ord. De kände det som om de stått inför den Eviges tron och hört den slutliga domen avkunnas över sig. För en stund kände de sig övertygade om, att Jesus var en profet; och många trodde, att Han var Messias. Såsom i blixtbelysning framställde den Helige Ande för deras sinnen profeternas utsagor angående Kristus. Skulle de ge efter för denna överbevisning?