Varje jude var ålagd, att årligen betala en halv sikel som ”en försoningsgåva för sig” (Andra Moseboken 30:12-16), och de sålunda influtna pengarna användes till templets underhåll. Dessutom gavs stora summor som frivilliga offer, vilka lades ned i helgedomens skattkammare. Och det var stadgat, att alla utländska pengar skulle växlas mot ett mynt, kallat för helgedomssikeln, vilket användes i det, som rörde tempeltjänsten. Penningväxlingen gav tillfälle till bedrägeri och utpressning, och den hade urartat till en vanhedrande handel, vilken utgjorde en inkomstkälla för prästerna.