Jesus kände Sig matt av hunger och törst, där Han satt vid brunnskanten. De hade färdats ända sedan morgongryningen, och nu plågades Han av middagssolens hetta. Hans törst stegrades vid tanken på det kalla, uppfriskande vattnet så nära och dock oåtkomligt för Honom, ty Han hade varken rep eller öskärl, och brunnen var djup. Han delade i allt människans lott, och Han väntade nu på, att någon skulle komma och hämta vatten.