Under samtalets gång tog kvinnan emot allt starkare intryck av Jesu ord. Aldrig hade hon hört sådana tankar framställas av deras egna präster, eller av judarna. Då hennes livs förflutna låg blottat inför henne, insåg hon sitt stora behov, hon förnam sin själs törst, vilken Sikarsbrunnens vatten aldrig kunde släcka. Ingenting, som hon dittills kommit i beröring med, hade fått henne att så känna sitt väsens högre krav. Jesus hade visat, att Han kunde läsa hennes livs hemligheter, och ändå kände hon, att Han var hennes vän, som hyste kärlek till henne och förbarmande med henne. Fast Hans väsens renhet fördömde hennes synd, hade Han inte uttalat ett fördömande ord, utan talat om den nåd, som kunde göra allt nytt. Hemligheten om, vem Han var, gick så sakteliga upp för henne. Frågan steg upp i hennes själ: ”Månne Han är den länge efterlängtade Messias?” Högt sade hon till Honom: