Kvinnans hjärta fylldes av glädje, då hon lyssnade till Jesu ord. Den underbara uppenbarelsen var nästan överväldigande. Kvarlämnande sin kruka, skyndade hon sig tillbaka till staden, för att föra budskapet vidare. Jesus visste, varför hon gick. Att hon glömde vattenkrukan, var ett omisskännligt tecken på den verkan Hans ord haft. Det var hennes själs innerliga, ivriga åstundan att dricka av det levande vattnet, och hon glömde sitt ärende vid brunnen, glömde Frälsarens törst, vilken hon haft för avsikt att släcka. Med ett hjärta överflödande av tacksamhet, skyndade hon åstad, för att ge till andra det underbara ljus hon själv fått ta emot.