Grundat på Matteusevangeliet 10; Markusevangeliet 6:7-11; Lukasevangeliet 9:1-6.
Apostlarna var medlemmar av Jesu familj, och de hade följt Honom på Hans färder till fots genom Galiléen. De hade med Honom gemensamt delat arbete och svårigheter. De hade vandrat med Guds Son, de hade lyssnat till Hans tal, och genom Hans dagliga undervisning hade de lärt sig, hur de skulle arbeta, för att höja mänskligheten. Då Jesus betjänade de stora människoskarorna, som flockades omkring Honom, stod lärjungarna till tjänst, ivriga att utföra Hans befallningar och underlätta Hans arbete. De hjälpte Honom med, att ordna folksamlingarna, förde de hjälpbehövande till Frälsaren och sökte, att ställa det väl för alla. De lade märke till de intresserade åhörarna, förklarade Skrifterna för dem och verkade på olika sätt för deras andliga välfärd. De meddelade dem, vad de lärt sig av Jesus, och samlade sålunda rika erfarenheter varje dag. Men de behövde också lära sig, att verka på egen hand. De var ännu i behov av mycken undervisning, av hängiven kärlek och oföränderligt tålamod. Medan Jesus ännu var personligen med dem och kunde påpeka deras misstag samt råda och förmana dem, sände Han ut dem som Sina företrädare.