I Sitt liv, helt helgat till tjänst för andra, fann Frälsaren det nödvändigt, att dra Sig bort från de allmänna stråkvägarna och från folkhoparna, som följde Honom dag efter dag. Han måste undvika ett liv av oavbrutet arbete och ständig kontakt med de mänskliga behoven, för att söka avskildhet i obruten förbindelse med sin Fader. Som en av oss, delande våra behov och svagheter, var Han helt beroende av Gud. Och i en undangömd bönevrå sökte Han gudomlig kraft, för att sålunda stärkt kunna möta plikter och prövningar. I en syndig värld utstod Jesus kamp och själskval. I bön till Gud kunde Han befria Sig från de sorger, som tyngde Honom. Här fann Han glädje och tröst. Genom Kristus nådde mänsklighetens rop den eviga barmhärtighetens Fader. Som människa bönföll Han inför Guds tron, till dess att Hans mänskliga natur var laddad med en himmelsk kraftström, som skulle förena människan med Gud. Genom ständig kontakt med Gud tog Han emot liv från Honom, för att kunna ge världen liv. Hans erfarenhet skulle vara vår.