Nära Betsaida, vid Galiléiska Sjöns norra kust, fanns det ett ensligt område, underbart vackert i sin friska vårgrönska. Denna plats erbjöd Jesus och Hans lärjungar en välkommen tillflyktsort, och dit ställde de nu sin färd. De gick i båtarna och rodde dit över sjön. Här skulle de vara långt borta från de allmänna stråkvägarna eller farvägarna och från städernas oro och hets. Naturscenerierna i sig själva var en vila, ett välgörande ombyte för deras sinnen. Här kunde de lyssna till Kristi ord, utan att behöva höra fariséernas och de skriftlärdes förargade inkast eller invändningar, genmälen eller protester och anklagelser. Här hoppades de, att få njuta en kort tid av dyrbar gemenskap i umgänget med Herren.