Han, som lärde folket, hur de skulle finna frid och lycka, tänkte lika mycket på deras timliga behov, som på deras andliga välfärd. De var trötta och medtagna. Där fanns mödrar med späda barn i sina armar och större barn klängande sig fast vid deras kläder. Många hade stått i timmar. De hade varit så djupt intresserade av Kristi ord, att de inte hade tänkt på att sätta sig ned, och folkskarorna var för övrigt så stora, att det var fara för, att de skulle trampa ned varandra. Jesus gav dem nu tillfälle till, att vila och bjöd dem att sitta ned. Där var så mycket gräs på platsen, att alla kunde slå sig ned och vila bekvämt.