Från bergssluttningen såg Han ned på den böljande människoskaran, och Hans hjärta greps av medlidande. Ehuru Han blev störd och berövad Sin vila, blev Han ej otålig. Han såg ett större behov, som påkallade Hans uppmärksamhet, där Han iakttog folkhoparna, som kom oupphörligt. Han ”förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde”. Han lämnade Sin tillflyktsort och fann en lämplig plats, där Han kunde stå till deras tjänst. De fick ingen hjälp av sina präster och ledare, men en livgivande ström av läkedom flödade från Jesus, då Han undervisade dem om frälsningens väg.