Sedan folket skilts åt, ”gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be.” Under timmar fortsatte Han, att anropa Gud. Hans böner gällde inte Honom Själv, utan människorna. Han bad om kraft, att för dem uppenbara Sin missions gudomliga natur, så att Satan ej skulle kunna förblinda deras förstånd och förvilla deras omdöme. Frälsaren visste nu, att tiden för Hans personliga insats i frälsningsverket här på jorden snart var till ända, och att blott några få skulle ta emot Honom som sin Återlösare. Under ångest och själskamp bad Han för Sina lärjungar. De skulle komma att bli hårt prövade. Deras länge närda förhoppningar, byggda på en allmän vanföreställning, skulle bli grusade på det mest pinsamma och förödmjukande sätt.