När Simeon träder in i helgedomen, ser han en far och en mor bära fram sin son. Deras utseende vittnar om fattigdom, men Simeon förstår Andens maning, och han får en stark förnimmelse av, att barnet som bärs fram, är Israels tröst, Den han åstundat att se. För den förvånade prästen ter sig Simeon som en hänryckt man. Barnet ligger nu i Marias armar, och Simeon tar det i sin famn och bär fram det inför Gud, medan en glädje som han aldrig förr känt, strömmar genom hans själ. I det, att han lyfter barnet mot himmelen, utbrister han: ”’Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.’”