Kristus hade dvalts eller vistats i himmelens atmosfär av kärlek och gemenskap, men i denna värld, som även var Hans händers verk, var Han ensam. Nu hade himmelen sänt sina budbärare till Jesus. De var inte änglar, utan människor, som utstått lidande och sorg och som därför helt kunde förstå Honom under Hans jordelivs prövningar. Mose och Elia hade varit Kristi medarbetare. De hade delat Hans längtan efter mänsklighetens frälsning. Mose bad en gång för Israel: ”förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i’” (Andra Moseboken 32:32). Elia hade blivit förtrogen med andens ensamhet, då han under tre och ett halvt år av hungersnöd uthärdat en nations hat och dess ve. Ensam för Gud stod han på berget Karmel. Ensam flydde han till öknen i ångest och förtvivlan. Utvalda framför alla Guds änglar omkring den vita tronen, hade dessa män kommit, för att samtala med Jesus om Hans lidande och för att uppmuntra Honom med en försäkran om hela himmelens medkänsla. Hopp för världen och frälsning för varje mänsklig varelse var det stora samtalsämnet vid detta möte.