Om en stund säger Jesus dem, att de nu inte skall gå längre. Han, Smärtornas Man, går några steg längre bort, faller ned på Sitt ansikte och utgjuter Sitt hjärta i bön och åkallan under starkt rop och tårar. Han ber om styrka, för att uthärda provet i mänsklighetens ställe. Han måste Själv få ett förnyat grepp om Allmakten, ty endast så kan Han möta framtiden. Han framlägger Sitt hjärtas åstundan eller längtan, när det gäller lärjungarna. Han ber, att deras tro i mörkrets stund ej måtte bli om intet. Daggen faller tätt på Hans nedböjda gestalt, men Han bryr Sig inte om det. Nattens skuggor sänker sig djupt över Honom, men Han förnimmer ej deras dysterhet. Så skrider timmarna sakta fram.