Femton århundraden tidigare hade Mose från Pisgabergets topp sett löftets land. Men på grund av sin synd vid Meriba fick han inte komma ditin. Glädjen, att föra Israel till deras fäders arvedel, blev ej heller honom beskärd. Enträget och ångestfullt bad han: ”Låt mig nu få gå över dit och se det goda landet på andra sidan Jordan, detta vackra bergiga land, och Libanon’” (Femte Moseboken 3:25), men bönen avslogs. Det hopp grusades, som under fyrtio år lyste i ökenvandringens mörker. En grav i ödemarken blev målet för dessa år av mödosamt arbete och hjärtetyngd omsorg. Men Han, ”som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker” (Efésierbrevet 3:20), hade efter detta mått besvarat Sin tjänares bön. Mose gick in under dödens makt, men graven skulle inte få behålla honom. Kristus Själv kallade honom åter till livet. Satan, frestaren, hade gjort anspråk på hans kropp på grund av hans synd, men Kristus, Frälsaren, förde honom ut ur graven (Judasbrevet vers 9).